Limabåten är en smäcker, smidig och fulländad älv- och forsbåt. Den har även fungerat på mindre sjöar med måttlig vågrörelse trots att den är flatbottnad. 

Vanligast är ”en- och tvåäring”
som ros med ett- eller två årpar.
De största båtarna, användes vid större transporter som hö, smide och kol, benämns ”fyräring” och
ros med 4 årpar eller ”treäring” som ros med 3 årpar. Utmärkande för limabåten är att den är mycket lättrodd.

När man skulle färdas uppför forsarna stakade man båten.
I Lima kallas det för att ”skåttå”. Stången som man stakade med kallas på limamål för en ”skuttu”. Personer fick kliva ur båten och gå till fots. De två personer, oftast karlar, som skulle staka båten uppför forsen kallades ”skåttåkaler”. En stod i fören och en i aktern och stakade med jämna tag, en på höger sida och en på vänster sida om båten.

Då forsarna blev för strida var man tvungen att dra båten uppför forsen. De hade då ett rep ”bände” som en person gick på stranden och drog båten med. Bredvid båten gick ytterligare en person, även den på stranden, och sköt ut båten i forsen med staken ”skutto”.

Båtarna tillverkades i flera byar, ibland utvecklades konsten att bygga båtar inom vissa släkter. Limabåten tros ha sina rötter i vikingatiden. Det finns med säkerhet handlingar från 1600-talets mitt som visar att båtar tillverkade i Lima, sålts till Malung. I Transtrand tillverkades båtar och de kallades även där Limabåtar eftersom Transtrand ingick i Lima socken fram till 1867.

Limabåtarna har använts av befolkningen från Idre i norr och ner till Yttermalung i söder.
I Äppelbo hade man däremot andra flatbottnade båtar. I Trysil i Norge har limabåtar också funnits.

Sommartid användes båtarna
som färdmedel, för fiske och transporter av skilda slag.
Ofta företogs den första färden,
vid dopet och den sista, likföljet, på Västerdalälven med båt. 

Båtarna förvarades i särskilda båthus eller båthuslador belägna vid älvstränderna.
På båthusladorna fanns en övervåning.

Sammanställt av Gudrun Larsson Thysk